Romska smycken
Hantverk, tradition och ett sätt att leva
Gamla yrkeskunskaper försvinner
I hundratals år har romer sysselsatt sig som kopparslagare och smeder. De har tillverkat och underhållit vardagsföremål och designat och gett form åt vackra smycken och prydnader. Romernas skicklighet med olika slags metaller och tekniker gjorde att många svenskar var beroende av deras kunskaper och att man inväntade tillfället när de nästa gång kom till byn eller gården.
När den berömda silversmeden Rosa Taikon var ung väckte pappan hennes intresse för silversmide och hon fick lära sig av honom. I början av 1960-talet insåg hon att det inte fanns några romska smeder kvar i Sverige. Hon sökte sig då till Konstfack med intentionen att föra traditionen vidare. Rosa Taikon ville lyfta fram det romska hantverket och i sin smyckeskonst blandade hon moderna influenser med traditionella romska former och mönster.
Maskintillverkning eller genuint konsthantverk?
Numera skapas guldbälten sällan av guldsmeder, utan de maskintillverkas och säljs på metervara hos guldhandlare i städer som Antwerpen eller på guld-souken i Dubai. Principen med konstruktionen i dem är densamma som för många äldre romska smycken – ett antal delar har länkats ihop och om en del avlägsnas är smycket ändå intakt. Tanken förr i tiden var att behövde man pengar kunde man enkelt ta loss en del och sälja eller pantsätta den.
Väcka traditionen till liv?
Vi står nu inför det faktum att den romska hantverkstraditionen är ett kulturarv som vi är på väg att förlora. Slit och släng-kulturens moderna material i form av plast, aluminium och rostfritt har gjort att vi inte längre behöver få våra vardagsföremål lagade. Romernas månghundraåriga smideskunskaper har blivit överflödiga och de har tvingats att hitta andra sätt att försörja sig på. Idag finns i Sverige ingen som längre behärskar den romska smideskonsten. Rosa Taikon var den sista svenska romen som utförde hantverket som guld- och silversmed. Hon hade inga lärljungar eller egna barn som lärdes upp och kunde ta över hennes verksamhet.
I hundratals år har romer sysselsatt sig som kopparslagare och smeder. De har tillverkat och underhållit vardagsföremål och designat och gett form åt vackra smycken och prydnader. Romernas skicklighet med olika slags metaller och tekniker gjorde att många svenskar var beroende av deras kunskaper och att man inväntade tillfället när de nästa gång kom till byn eller gården.
När den berömda silversmeden Rosa Taikon var ung väckte pappan hennes intresse för silversmide och hon fick lära sig av honom. I början av 1960-talet insåg hon att det inte fanns några romska smeder kvar i Sverige. Hon sökte sig då till Konstfack med intentionen att föra traditionen vidare. Rosa Taikon ville lyfta fram det romska hantverket och i sin smyckeskonst blandade hon moderna influenser med traditionella romska former och mönster.
Maskintillverkning eller genuint konsthantverk?
Numera skapas guldbälten sällan av guldsmeder, utan de maskintillverkas och säljs på metervara hos guldhandlare i städer som Antwerpen eller på guld-souken i Dubai. Principen med konstruktionen i dem är densamma som för många äldre romska smycken – ett antal delar har länkats ihop och om en del avlägsnas är smycket ändå intakt. Tanken förr i tiden var att behövde man pengar kunde man enkelt ta loss en del och sälja eller pantsätta den.
Väcka traditionen till liv?
Vi står nu inför det faktum att den romska hantverkstraditionen är ett kulturarv som vi är på väg att förlora. Slit och släng-kulturens moderna material i form av plast, aluminium och rostfritt har gjort att vi inte längre behöver få våra vardagsföremål lagade. Romernas månghundraåriga smideskunskaper har blivit överflödiga och de har tvingats att hitta andra sätt att försörja sig på. Idag finns i Sverige ingen som längre behärskar den romska smideskonsten. Rosa Taikon var den sista svenska romen som utförde hantverket som guld- och silversmed. Hon hade inga lärljungar eller egna barn som lärdes upp och kunde ta över hennes verksamhet.
Traditionen att designa sina egna smycken är däremot i allra högsta grad levande i den romska kulturen då männen själva ritar de smycken som kvinnorna i familjerna bär. Särskilt utvalda guldsmeder anlitas numera för att tillverka smycken efter de romska männens önskemål. Men kan det romska hantverket levandegöras igen? Och kan ungdomar inspireras till att vilja utbilda sig och föra arvet efter Rosa Taikon vidare in i framtiden?
Lyssna på Romani Chib. De olika dialekterna Khelderash, Arli och Lovari