Man gör så gott man kan
Förr i tiden tillverkade de romska männen vissa smycken själva och det ser vi prov här. Hårspännet är av väldigt enkel tillverkning – det finns inga inslag av filigran, knappar eller kulor som är så typiska för romsk formgivning. Det som istället är alldeles speciellt med det är att det är tillverkat av kärlek. Kärleken till en ung dotter. Och då gjorde pappan så gott han kunde.
Hårspännet bär spår av slitage och det är lite tillplattat i underkanten. Men det särskilt intressanta med det är att mynten är i fint skick. De var helt nya när de placerades där och har alltså inte cirkulerat på marknaden. Därför kan slutsatsen dras att hårspännet har tillhört en flicka vars familj haft det ganska bra ekonomiskt. Hon har inte, fram tills den dag hon gifte sig, tagit ur mynten för att familjen behövde pantsätta dem.
Hängsmycket och ringen är båda prydda med var sin kamé, också tillverkade av en pappa till en ung dotter. Kaméerna är infattade i en tunn remsa av guld och resultatet är ganska buckligt och ojämnt, vilket syns särskilt tydligt på ringen till vänster. Själva inramningarna är dekorerade med ett enkelt mönster som hamrats dit med hjälp av hammare och en liten, tunn mejsel. Varje litet streck är ett slag med hammaren. Inom den romska kulturen är det tradition att flickorna och kvinnorna i en familj bär smycken som deras män, fäder eller svärfäder, designat speciellt för dem. Traditionen är i allra högsta grad levande, men numera lämnas all tillverkning bort till speciellt utvalda guldsmeder.
Hårspännet bär spår av slitage och det är lite tillplattat i underkanten. Men det särskilt intressanta med det är att mynten är i fint skick. De var helt nya när de placerades där och har alltså inte cirkulerat på marknaden. Därför kan slutsatsen dras att hårspännet har tillhört en flicka vars familj haft det ganska bra ekonomiskt. Hon har inte, fram tills den dag hon gifte sig, tagit ur mynten för att familjen behövde pantsätta dem.
Hängsmycket och ringen är båda prydda med var sin kamé, också tillverkade av en pappa till en ung dotter. Kaméerna är infattade i en tunn remsa av guld och resultatet är ganska buckligt och ojämnt, vilket syns särskilt tydligt på ringen till vänster. Själva inramningarna är dekorerade med ett enkelt mönster som hamrats dit med hjälp av hammare och en liten, tunn mejsel. Varje litet streck är ett slag med hammaren. Inom den romska kulturen är det tradition att flickorna och kvinnorna i en familj bär smycken som deras män, fäder eller svärfäder, designat speciellt för dem. Traditionen är i allra högsta grad levande, men numera lämnas all tillverkning bort till speciellt utvalda guldsmeder.
Lyssna på Romani Chib. De olika dialekterna Khelderash, Arli och Lovari